Det var en decemberkväll ifjol. Jag var ute och rastade hunden.
- Håller du stackarn bunden, det är ju ingen här? .............
Hon log snett och kallade på hunden genom att smacka med munnen.
Snön knarrade under skorna medan vi gick ner den mörka gatan...
Vi började prata. .............................................
- Du fattar väl att vi inte kommer få veta våra namn, va? .....
- Varför inte? ................................................
- Se det som en film. Vi är här för att spela några andra.. ...
Jag skrattade till och sa något i stil med "du är bra konstig."
- Bra. Jag vill vara konstig. .................................
- Jaså? .......................................................
- Ja, varför inte. Se dig bara omkring. Alla är likadana. Samma 
längtan, mål och önskan. Inte en enda tillåts drömma. Vet inte 
varför, men det hon sa hade jag så svårt att glömma............
- Allt som räknas i livet är strävan efter mera. Allt som ......................................................tydligen 
betyder något är allt jag vägrar att acceptera. Man säger att man 
inte vet vad man har innan man mister det. Jag har vad jag har. 
Skulle det ändras bara jag visste det? Jag vill inte vänta med 
livet till det infaller i ramarna som någon annan har skapat. 
- Vad är livet då? ............................................